IDA

Åh, just nu så sjunger Bruce trapped live för mig i telefonen. Hade inte varit helt fel att vara där, dock tror jag att jag är alldeles instabil för att lyssna på sådan känslig musik.

Igår var det studenten, och det var obeskrivligt från början till slut.
Allt från tal, tårar, skratt, skrik, lycka, champagne, flakåkning osv gjorde hela dagen. Kommer aldrig att glömma bort det.
Min mottagning hemma var fin med alla i släkten, och kvällen var väldigt lyckad på Blå. Dock satt jag och lutade mig mot Petras axel i en ganska lång tid under kvällen då jag var så himla trött.
Men det var värt på sitt sätt, för det är läskigt hur mycket jag kommer sakna att se den människan varje dag. Att inte alltid ha någon som klappar mig på håret, som förstår mig i allting jag säger och som jag kan gråta och skratta och göra så många sjuka saker med kommer vara svårt.

Idag är en ren och skär ångestdag. Vill bara lägga mig under täcket och låtsas som att jag ska ta sjutåget imorgon och göra det jag är van vid.

Det är läskigt att växa upp, att ta nya kliv ut i livet och befinna sig på outforskad mark. Även om jag vandrat här så många gånger förut så känns det inte alls på samma sätt. Jag känner mig läskigt ensam och liten och vet inte riktigt vad jag ska göra. Antar att jag borde börja jobba lite mer på självständigheten. Men det är svårt. Det finns så mycket man vill göra, så mycket jag inte vill göra.
Jag är så rädd för en del saker, så nyfiken på andra och mest av allt kluven när det gäller allt och inget.

Men jag antar att det alltid är såhär.
Ska nog lägga mig snart och drömma om bättre dagar.


för vi har varann