IDA

Tungan knyter knut på sig själv, hjärnan vägrar att forma ord som på något sätt kan göra sig förstådda. Frågande meningar tjuter i öronen men på något sätt går de inte att besvara. En rädsla över att få höra ett förstående svar som det egentligen ligger så mycket frågor bakom bubblar i mig. Alla har vi vårt, och jag har mitt. Det är ganska obeskrivligt. Det är synd på ett sätt, och på ett annat känns det som att det skulle göra mer skada än nytta att låta det strömma ut.

Ibland vill jag helst lägga mig under täcket och tyna bort med ljuset.
Ibland vill jag virvla runt med vinden och hoppas på att den aldrig slutar vina.

Ni vill åka berochdalbana säger ni.
Jag önskar mest att få åka framåt längs en lugn flod i en liten båt.

Med risk för att drunkna i självömkan så säger jag godnatt och hoppas på att jag vaknar i en nedförsbacke och att det suger i magen mer än någonsin imorgon tills man inte kan skratta längre.