IDA

Tjuter det i dina öron precis som det gör i mina såhär om natten?
Kan du liksom jag ej samla allting på ett ställe för att sedan fridfullt sjunka in i drömmarnas värld?
Finns det alltid något eller någon, som envist håller dig vaken och berövar dig de timmar där du kan befinna dig utanför verkligheten och bara själviskt sluta ögonen?

Vänder du och vrider dig fram och tillbaka i sängen och tröttnar efter ett tag helt på alla sätt som det går att ligga på? Har du många gånger om lagt dig åt fel håll och tittat upp i taket, ut genom fönstret eller skrivit ner allting för att slippa tänka mer?

Har du liksom jag tillslut givit efter för vakenhetens enträgna vilja och tänt lampan?

Du kan få komma in hit om du vill. Vi kan öppna fönstret och sitta på fönsterbläcket och dingla med benen och bli blöta ifall det regnar, eller tillsammans bli hänförda över himlen om den är starkt stjärnklar.
Om du vill kan vi prata, men bara om det är något väsentligt. Varför ska vi byta ord om vi egentligen inte har någonting att säga? Jag är inte rädd för den omtalade pinsamma tystnaden. Jag tror att jag egentligen är mer rädd för de där spända meningarna man slungar ut i rädsla över att aldrig bli ihågkommen.

Så kom och sätt dig, vi kan lyssna på sen nattradio och slippa vara vakna helt själva.
Jag tror att det är lättare att döda tankar på det viset.