IDA

Jag hittade ett café längs en avlägsen gata som hade vita trädörrar och blå blommor hängandes över. Jag gick in, fastän klockan började närma sig sju och det nästan var mörkt ute. Det lyste behagligt där inne och det doftade kaffe och te och bullar. Precis när jag hade betalat och letade efter en plats på det överfulla fiket så släcktes alla ljus i taket och kvar var där stället, omgivet av mörkret och människors förvånade sorl.

Jag såg varken nedåt eller åt sidan eller någonstans, utan kände mig fram med vänsterhanden längs väggen samtidigt som jag höll min kaffekopp i den högra. Plötsligt hörde jag någon som harklade sig samtidigt som han skrattade, och det kändes så nära och på något sätt  så väldigt riktat åt mig. Efter tre sekunder frågade rösten mig om jag hade någonstans att sitta i den nedsläckta lokalen.
Jag svarade att det hade jag faktiskt inte.

Det ena ledde till det andra och helt plötsligt satt vi och trängdes vid ett litet runt bord. Jag kunde inte urskilja hans ansikte eftersom att mörkret var påtagligt, men jag började för mig själv måla upp hans utseende framför mig.

Situationen kändes en aning obekväm, där satt jag med en främling mitt emot och det var strömavbrott eller något annat som gjorde att vi inte ens kunde se varandra i ögonen.
Jag började nervöst att rita på en servett, som jag alltid gjorde i sådana situationer.
Han frågade mig om jag gillade att måla. Jag svarade att det gjorde jag faktiskt. Inte så att jag var någon konstnär, men när jag ritade så samlade sig alla tankar på ett ställe och jag blev helt och hållet avslappnad.
Jag frågade vad han tyckte om. Han svarade att han tyckte om landskap, vackra vyer och sjöar och hav.
Han undrade vad jag gillade mer. Jag sa att jag tyckte om att läsa böcker, men om de inte var fängslande de första 30 sidorna så fick det va.

På något vis kändes människan mitt emot mig bekant, även fast jag aldrig hört någon som gillade det han pratade om, eller som på annat vis liknade honom, så var det något med den här personen som gjorde mig fundersam.

Vi pratade på. Jag pratade om hur svårt det är att vara sig själv överallt och hur jobbigt jag tycker att det är att träffa nya människor som verkar så självsäkra.
Han sa att han aldrig hade träffat någon som tyckte och tänkte som jag. Det var inte på ett fascinerat sätt han sa det, utan mer ett konstaterande. Jag sa detsamma till honom. Inget hos honom var bekant, inga av de orden han sa hade jag tidigare hört. Ändå så störde det mig att jag inte kunde se hans ansikte.

Plötsligt lade han sin hand över min. Jag tror inte att det var meningen, han skulle lägga den bredvid, men istället hamnade den där, ovanpå min. Det var då jag med ens insåg vem det var jag satt där och pratade med. Pratade med som om det var vår första konversation någonsin.

Jag ryckte undan handen och ursäktade mig med att jag var tvungen att gå. Snabbt sköt jag ut stolen, gick ut ur den blå dörren och ställde mig runt hörnet.

Hela caféet lyste med ens upp och där satt han. Jag kände så väl igen hans drag genom fönstret; näsan, munnen, hyn, händerna. Allt det där jag varit så väl bekant med, som jag känt så väl och så mycket för.

Det började regna och jag tittade upp i himlen. Medan hela mitt ansikte blev alldeles vått så tänkte jag för mig själv;
Jag kände aldrig dig.
- Och du kände verkligen aldrig mig.