IDA

Jag tror alla någon gång undrar hur många som skulle gråta över en om man försvann?
Ja det är väl ingen som missat det som hände i Eskilstuna i helgen..

My brukar säga till mig, att om hon dog, så skulle jag säga åt alla som hon egentligen inte kände och som hette "rip" osv på facebook och dylikt att lägga ner. Hon menar att sådana som hon inte känner eller på något vis inte har en djupare relation med ska inte heller behöva besvära sig med att gråta över att hon kanske en dag dog.

Jag tror att jag känner lite samma sak. Dock är det jävligt svårt att säga tills man hamnar i den sitsen själv. Jag menar, det finns alltid människor som på något vis gjort intryck på en, som lärt en någonting på vägen eller som man någon gång skrattat med.

Och vad räknas till djupare relationer?
Min bästa vän som jag hade från sjuan till nian, skulle hon räknas?
Skulle min bästa vän jag hade från trean till sexan räknas?
Skulle min första kille räknas?
Skulle min granne som jag varje morgon säger hej till räknas?
Skulle min bästa väns väns vän som vi festar med ibland räknas?

Om människor skulle gråta för att de skulle sakna mig, sakna den jag är idag och det vi har just nu, då skulle jag vara nöjd.
Men om människor skulle gråta för att de ångrade att vänskap och kärlek tog slut, att de svek löften, att de en gång känt mig men inte längre gör det, eller att de hade velat lära känna mig..
Då skulle det lika gärna kunna få vara. Om ingen gråter över de sakerna nu, borde de inte göra det om jag dog heller.

Idag fick jag by the way en inblick i hur det kommer bli senare i livet när jag bor själv och ska handla..
- Nyponsoppa, mjölk, solroskärnor och avokado.
Med andra ord kommer Pao aldrig någonsin vilja besöka mig..