IDA

Det är en mygga som surrar kring mitt huvud
upp och ner för min arm
ovanpå och under min fot

Den slutar fan aldrig
fastän jag tror den är jävligt medveten om att jag när som helst kan döda den med ett slag

Den kanske vill påminna mig om något
Om att jag ska fortsätta vara envis
kämpa för det jag vill ha
ta lite risker
Inse att jag helt enkelt behöver vissa saker

Det här skulle verkligen inte alls bli nån töntig filosofi om en mygga..
Jo, jag vet att jag lätt drar töntiga liknelser
Att jag allt som oftast framställer mig som en självömkande, kluven människa.

Jag undrar vilket sätt som skulle vara bäst att lära känna sig själv på?
För allt som oftast blir jag rätt trött på Ida. Blir inte ni trötta på er ibland?
På att ni alltid måste säga saker fastän ni kanske inte borde
På att ni ofast gör grejer ni ångrar sen
På att ni har en speciell plats i eran krets

Jag blir i alla fall det
Och nu antar jag att jag återigen kommer blir efterrapad precis som häromdagen
"Jag sitter hääär, i mitt fönster och det är såå synd om mig...."

Men vet ni, ibland tycker jag om mig själv med.
Och jag vill åka till Australien.

Godnatt