IDA

Igår fick jag och Pao den briljanta idén att bättra på brännan lite efter ett halvår av konstant mörker och hudfärger likt mumier. Vi traskade mot vår forna bästa vän solariet som också är det enda som finns här i Mariefred.

Eftersom att min kära syster hade varit där veckan innan så valde jag samma soltid som hon och tänkte att jag ungefär också skulle få lika mycket färg som hon fick.
(Såhär i efterhand med ett betonat ungefär.)

Tydligen fick jag under dessa avgörande sekunder hjärnsläpp och glömde helt bort att jag är den av oss tre syskon som sticker ut gällande ungefär allting.
– Jag har begåvats med stora fötter, tunt hår och halvbra hy, medan mina syskon har hud likt bebisar, kan ha vilka skor de vill och klippa sig ungefär en gång i halvåret utan att frisören börjar grina.
 – Självklart finns det många positiva saker jag har fått som de tyvärr gick miste om, men för att inte sväva bort från ämnet och bli alldeles för egocentrisk tar vi det en annan gång.

I alla fall, de tidigare nämnda olikheterna plus deras och min hudton är det som skiljer oss åt.

Elin och Malte blir mörkbruna direkt medan jag mer blir röd-brun-rosa.
Den detaljen tänkte jag tyvärr inte på innan jag drömde mig bort bland sol och stränder.

Så här sitter jag nu. Röd som en liten kräfta med ömmande hud. Jag ska på glöggfest ikväll och hoppas att alla är med på att byta ut de säkert tillhörande lussebullarna mot kräftor.

Dock tror jag att solarieguden ville stoppa mig från att börja sola igen. Han sände alla sina krafter ner i solarielamporna och brände mig.

Så du kära solariegud, det tar emot att erkänna, men jag skulle just nu hellre vara blekare än Nicole Kidman.
Du vann, Grattis.

Ajöss