let the wind blow back your hear
Och någon tog min hand hoppfullt och bestämt,
ledde mig rätt fram som om det var den mest sjävklara vägen i hela världen.
Vi vandrade längs en väg full med gula, röda och oranga löv som krispigt prasslade när man satte ner fötterna.
Färgerna lyste likt eld, och jag vet inte varför men jag har alltid älskat de tre kulörerna tillsammans. De ser så vilda och helt otämjbara ut.
Kanske precis så som jag önskade vara?
Vi gick och gick och gick, och efter det så gick vi lite till.
Passerade äldre damer ute på höstpromenader, blev förbisusade av unga pojkar på cyklar, mötte människor man en gång känt, personer med långt vackert hår som flög åt alla håll i takt med löven. Hundar som skällde och såg sorgsna ut över att få gå i koppel när allt de ville var att få springa snabbt och jaga alla änder längs vattnet.
Även fast vägen aldrig tog slut, så kändes det självklart att vi någon gång skulle komma fram.
Och vi kom fram.
Det var en stor ljusgrön plats, nästan likt en skog fast på något vis en stad. Med djur i träden, människor som badade i en djupblå sjö och kärlekspar som satt under eiffeltornet och kramades blygt. En familj höll på att hissa segel i en vit båt, andra satt och solade sig i skydd under prickiga paraplyn.
Eftersom att vi var utomhus blev jag förvånad över att musik hördes. Ljuv musik som ingen riktigt noterade, men inte heller ignorerade. Några dansade, några slöt sina ögon och log, några satt tankfulla med benen i kors och löv flygandes runt omkring sig.
Jag sökte med blicken efter högtalarna, men fann inga alls. Inga bergssprängare med sprakligt ljud heller. Men det var på något vis helt naturligt.
Tre unga tjejer hade fnittrandes klättrat upp på ett tak, satt där och tittade ut över platsen vi var på och höll varandras händer som om de alltid suttit fast i varandra.
Det doftade syrligt, nästan som lime, och kanske med all rätt eftersom att det fanns ett limeträd till vänster om mig, och två hästar stod och åt från trädet.
Jag log, men började med ens fundera. Det var höst, men människor badade ändå och fick inga knottror längs armarna alls. Några solade, fast de satt under paraplyn som det föll regn ner på. Musik hördes fast det inte fanns någon ljudkälla, hästar åt lime med god aptit, Eiffeltornet stod där rakt upp och ner, och alla såg väldigt ljuva och tillfreds ut. Jag undrade hur allt detta kom sig,
- hur det kunde vara varmt fast höst,
- hur det kunde regna fast människor solade,
- hur eiffeltornet som fanns i Paris kunde vara här,
- och hur allting var precis så konstigt fast normalt så att jag inte förstod någonting.
Och den där någon sa att
- Man kan aldrig riktigt välja. Man vill alltid ha någonting mer, och det är svårt att vara nöjd. Människor kan ha oändlig beslutsångest, känna sig vilsna och förvirrade, rätt placerade och hemma.
Därför tog jag dig hit.
Fortfarande förstod jag ingenting.
Men det var på något vis okej.
Ändå.
ledde mig rätt fram som om det var den mest sjävklara vägen i hela världen.
Vi vandrade längs en väg full med gula, röda och oranga löv som krispigt prasslade när man satte ner fötterna.
Färgerna lyste likt eld, och jag vet inte varför men jag har alltid älskat de tre kulörerna tillsammans. De ser så vilda och helt otämjbara ut.
Kanske precis så som jag önskade vara?
Vi gick och gick och gick, och efter det så gick vi lite till.
Passerade äldre damer ute på höstpromenader, blev förbisusade av unga pojkar på cyklar, mötte människor man en gång känt, personer med långt vackert hår som flög åt alla håll i takt med löven. Hundar som skällde och såg sorgsna ut över att få gå i koppel när allt de ville var att få springa snabbt och jaga alla änder längs vattnet.
Även fast vägen aldrig tog slut, så kändes det självklart att vi någon gång skulle komma fram.
Och vi kom fram.
Det var en stor ljusgrön plats, nästan likt en skog fast på något vis en stad. Med djur i träden, människor som badade i en djupblå sjö och kärlekspar som satt under eiffeltornet och kramades blygt. En familj höll på att hissa segel i en vit båt, andra satt och solade sig i skydd under prickiga paraplyn.
Eftersom att vi var utomhus blev jag förvånad över att musik hördes. Ljuv musik som ingen riktigt noterade, men inte heller ignorerade. Några dansade, några slöt sina ögon och log, några satt tankfulla med benen i kors och löv flygandes runt omkring sig.
Jag sökte med blicken efter högtalarna, men fann inga alls. Inga bergssprängare med sprakligt ljud heller. Men det var på något vis helt naturligt.
Tre unga tjejer hade fnittrandes klättrat upp på ett tak, satt där och tittade ut över platsen vi var på och höll varandras händer som om de alltid suttit fast i varandra.
Det doftade syrligt, nästan som lime, och kanske med all rätt eftersom att det fanns ett limeträd till vänster om mig, och två hästar stod och åt från trädet.
Jag log, men började med ens fundera. Det var höst, men människor badade ändå och fick inga knottror längs armarna alls. Några solade, fast de satt under paraplyn som det föll regn ner på. Musik hördes fast det inte fanns någon ljudkälla, hästar åt lime med god aptit, Eiffeltornet stod där rakt upp och ner, och alla såg väldigt ljuva och tillfreds ut. Jag undrade hur allt detta kom sig,
- hur det kunde vara varmt fast höst,
- hur det kunde regna fast människor solade,
- hur eiffeltornet som fanns i Paris kunde vara här,
- och hur allting var precis så konstigt fast normalt så att jag inte förstod någonting.
Och den där någon sa att
- Man kan aldrig riktigt välja. Man vill alltid ha någonting mer, och det är svårt att vara nöjd. Människor kan ha oändlig beslutsångest, känna sig vilsna och förvirrade, rätt placerade och hemma.
Därför tog jag dig hit.
Fortfarande förstod jag ingenting.
Men det var på något vis okej.
Ändå.
