For so long ago
Det är så häftigt tycker jag, alltihop.
Människor framförallt.
För två år sen så hoppades jag lite på att få vakna upp och gå i nian igen. Men det gick inte. Det hände aldrig, och jag trodde att det skulle komma att finnas få som jag skulle sakna så mycket som alla de jag hade lämnat och inte träffade varje dag längre.
Jag var ju trotsallt inte sådan, som tog idrott på så stort allvar egentligen. Jag var inte sådan som ville springa intervaller klockan åtta en tisdagsmorgon ute i skogen. Jag var inte sådan som hade koll på sport överhuvudtaget. Därför så trodde jag aldrig att det skulle gå.
Jag höll fast vid saker så hårt, nästan lite för hårt för att vara hälsosamt tror jag. Jag vägrade inse att allting faktiskt alltid förändras, ingenting är någonsin detsamma en längre tid, och man måste på något vis förstå att det ofta är väldigt positivt.
För vet ni, men är endast den man väljer att vara. Man behöver inte ha samma intressen, två människor behöver inte ligga högst upp på statusskalan för att kunna umgås med varandra. Det funkar inte så. Där tror jag att jag lärde mig något. Man kan aldrig veta vem eller vilka man passar ihop med.
Jag har tappat många på vägen, men också hittat en hel del väldigt underbara människor.
Och nu börjar paniken komma igen, som den gjorde för tre år sen. Nu vill jag helt plötsligt inte sluta smid längre. Det är roligt hur sådant ändras så snabbt.
Och här ligger jag, efter en kväll med Emma, Lina, Linnéa, Louise, My, Karin och Pao, och är lite halvt förundrad. Fast varför egentligen? Ni kanske inte förstår, men att ha levt tätt inpå varann i säkert mer än tio år i de flesta av fallen sätter sina spår.
Det är så mycket som är förändrat, men samtidigt så inser man att vissa saker nog alltid kommer att vara som förut, men självklart under helt andra förutsättningar.
Jag vet inte om jag i sista meningen skrev raka motsatsen mot vad jag menade innan, men ni förstår nog, hoppas jag. Eller så kanske det är svårt att förstå, vad vet jag.
Jag och Louise klarade oss i alla fall undan polackerna på hemvägen, trots att vi var livrädda.
Nu ska jag sova och drömma om någon gammal handbollsmatch med IFK Mariefred.
Kanske att jag eventuellt vaknar av tvillingbråk, två minuters utvisningar på Karin, eller varför inte av mig själv som snubblar på mina egna fötter..?
Godnatt!
Människor framförallt.
För två år sen så hoppades jag lite på att få vakna upp och gå i nian igen. Men det gick inte. Det hände aldrig, och jag trodde att det skulle komma att finnas få som jag skulle sakna så mycket som alla de jag hade lämnat och inte träffade varje dag längre.
Jag var ju trotsallt inte sådan, som tog idrott på så stort allvar egentligen. Jag var inte sådan som ville springa intervaller klockan åtta en tisdagsmorgon ute i skogen. Jag var inte sådan som hade koll på sport överhuvudtaget. Därför så trodde jag aldrig att det skulle gå.
Jag höll fast vid saker så hårt, nästan lite för hårt för att vara hälsosamt tror jag. Jag vägrade inse att allting faktiskt alltid förändras, ingenting är någonsin detsamma en längre tid, och man måste på något vis förstå att det ofta är väldigt positivt.
För vet ni, men är endast den man väljer att vara. Man behöver inte ha samma intressen, två människor behöver inte ligga högst upp på statusskalan för att kunna umgås med varandra. Det funkar inte så. Där tror jag att jag lärde mig något. Man kan aldrig veta vem eller vilka man passar ihop med.
Jag har tappat många på vägen, men också hittat en hel del väldigt underbara människor.
Och nu börjar paniken komma igen, som den gjorde för tre år sen. Nu vill jag helt plötsligt inte sluta smid längre. Det är roligt hur sådant ändras så snabbt.
Och här ligger jag, efter en kväll med Emma, Lina, Linnéa, Louise, My, Karin och Pao, och är lite halvt förundrad. Fast varför egentligen? Ni kanske inte förstår, men att ha levt tätt inpå varann i säkert mer än tio år i de flesta av fallen sätter sina spår.
Det är så mycket som är förändrat, men samtidigt så inser man att vissa saker nog alltid kommer att vara som förut, men självklart under helt andra förutsättningar.
Jag vet inte om jag i sista meningen skrev raka motsatsen mot vad jag menade innan, men ni förstår nog, hoppas jag. Eller så kanske det är svårt att förstå, vad vet jag.
Jag och Louise klarade oss i alla fall undan polackerna på hemvägen, trots att vi var livrädda.
Nu ska jag sova och drömma om någon gammal handbollsmatch med IFK Mariefred.
Kanske att jag eventuellt vaknar av tvillingbråk, två minuters utvisningar på Karin, eller varför inte av mig själv som snubblar på mina egna fötter..?
Godnatt!
