IDA

Idag så har jag handlat kläder.
Efter det så kände jag en känsla som nog kan beskrivas som bitterljuv. Därför att kläder är underbart på alla sätt och vis. Man får uttrycka sig i en massa färger, man har något nytt att ha på sig och man känner sig lite omgjord på något sätt.

Alla människor väljer att utrycka sig själva på sina små egna vis.
Genom kläder, färger, prylar, status, roller, musik, åsikter osv. Man måste på ett vis framhäva sig själv och sitt jag och sin personlighet.
Därför att om man har något som är speciellt för just en själv, så kommer människor runt om dig att komma ihåg dig lättare. Och det är bra, därför att man vill inte vara någon som likt en regndroppe föll från himlen men lika snabbt löstes upp när den nådde marken och blev ett med alla tusen vattenpölar.

Men på något sätt så är det hela väl lite sorgligt egentligen, eller är det inte?
Egentligen borde människor kunna få känna sig precis lika egna och speciella, även fast dom inte jämt blev ihågkomna för alla vackra kläder dom bar, eller för att dom var så roliga dygnet runt, eller för att dom hade dom senaste prylarna, eller för att dom kunde lira gitarr som ingen annan kunde, eller för att dom var så "självsäkra" och tyckte och tänkte om precis allting och hävdade sig på sitt egna oövervinnliga sätt.

Jag säger verkligen inte att det är något fel med att vara sådana, som vi alla faktiskt är. Jag har bara tänkt på att vad skulle alla människor vara utan allt det där. Förhoppningsvis samma personer.
Men ibland undrar man lite, om det är som en väggfasad som spricker mer och mer ju mer man lutar sig mot väggen och ju mer man stryker med fingrarna i de näst intill osynliga skavankerna. Och tillslut så har den spruckit helt och väggen, eller människan, kanske står där, osäker, övervinnlig och helt helt.. Vanlig? Fast samtidigt läskigt främmande?