IDA

Det var vår och solen glittrade i den sköra friska luften och jag och Karin satt på bussen. Vi var bara 17. Jag kommer ihåg att vi skrattade och att jag trots lite oro, var så himla lycklig över våren. Över våren och över Karin, och de saker som kanske skulle komma att hända spelade inte sådan stor roll alls. Jag tror förresten att jag sa det till henne "ingenting spelar någon roll, jag är trots allt väldigt glad". Jag hade nya helvita converse och hade en mörkblå vårjacka jag hade grävt fram ur garderoben. Senare satt jag där vid kvarnen och tänkte att vad du än gör nu snart, med mig, kanske ändå spelar lite roll. Jag försökte bara intala mig att det inte gjorde det, men det gör det, nog.