IDA

Antagligen var drömmarna inte tillräckligt genomtänkta under alla de där nätterna vi pratade om vad vi skulle bli, vad det skulle bli av oss. Dig mig och hon och han. Vi kanske inte höll varandras händer tillräckligt hårt och någonstans mellan alla nätter, dagar och månader kom någon och tog våra händer och ledde oss i en annan riktning.

Kanske är inte något för evigt, hur ska man veta det egentligen när man aldrig varit där framme där Evigt lagt sig och vilat för att vänta på något.
Det är så mycket som dyker upp som plockar isär oss bit för bit tills alla bitar är på olika platser och man själv inte vet vilken del som är störst eller hur man ska samla ihop dem igen.

Jagande lyssnar man på toner och röster som funnits där vid sidan an länge och samtidigt försöker man dansa som man alltid brukade göra, men stegen känns så obekanta. Man kysser som man gjorde förut men det känns inte likadant även ifall omgivningen är exakt den vi drömt om.

Bilen åren och tiden går mot utsatt mål därför att det är dit alla ting på något sätt strävar efter att nå. Även om musiken sjunger till hjärtat om att det finns andra vägar som inte upptäckts än så vill man för allt i världen inte köra fel. Och absolut inte för långt så att tiden och åren försvinner innan man hinner knäppa med fingrarna och bensinen är slut..