IDA

Vågorna brusar fortfarande fast lite mer bakom ögonen än framför dem. Det känns som det lättare framkallar tårar när man inte riktigt kan se när de vandrar över varandra likt pianofingrar gör over tangenter utan istället känner att de är på fel ställe.

Sus och brus som aldrig lägger sig till ro utan ständigt bara påminner men som tystnar när du är där bredvid. Nästan bara då, aldrig annars när man måste vandra framåt tyst för sig själv och bara har tankarna att lyssna till. Inga andra andetag eller röster utan bara kyla som smeker ens kinder på ett obehagligt sätt och som får det att rysa lite längs ryggen.
Jag försöker klä på mig så mycket jag kan men det är inte alltid man blir varm ändå..