,
De finns där inne allihop och när jag känner dofter och smaker och ser bilder och platser så liksom flyger min kropp iväg tillbaka dit igen tills jag måste stanna vid övergångsställen eller kliva av bussen. Ibland hälsar de på och påminner mig om hur allt var och om hur det fortfarande är, och det överväldigar mig på varmt sätt som inte riktigt går att beskriva. Det står mig lite upp i halsen och jag blir tårögd eller småler lite i smyg. Om jag skulle räkna dem är det väl tiotusen saker jag kommer ihåg men det är säkert tusen gånger så många till som bara uppenbarar sig vid små speciella tillfällen jag inte visste skulle komma.
Det finns för många av de där minnena helt enkelt. Jag skulle vilja att ingenting framöver blev minnen. I så fall minnen som bara återupplevdes om och om igen..
Jag vet inte om jag vill ha fler, får det plats fler?
Jag vill inte bädda in dina ord någonstans i huvudet och inte veta när jag kanske får höra dem igen. Jag vill inte med mina ögon fota era ansiktsuttryck för att ta fram och se på senare om dem skulle försvinna. Jag vill inte ta på något och först då bli påmind om hur det faktiskt kändes.
Det kanske inte går att göra någonting åt sådant som hela tiden skapas för att sedan fint programmeras in i korttids eller långtidsminnet. Kan man välja vilket av dem i så fall?
Det finns för många av de där minnena helt enkelt. Jag skulle vilja att ingenting framöver blev minnen. I så fall minnen som bara återupplevdes om och om igen..
