IDA

Den liksom slår emot en, direkt och på ett vis chockartad när man kliver rätt ut. Rätt ut i långt långt iväg bland andra färger och dofter och människor. Värmen känns inte som hemma, den tränger in och stannar under huden och man inser att den kommer stanna där tills man kliver in och tillbaka igen.

Det där, det går inte riktigt att beskriva med ord, även om jag brukar gilla att försöka. Doften.. Jag tror att det luktar lite som varm bensin blandat med tusen människors olika dofter. Ni vet när man går hem en svensk sommarnatt och drar ner luft i lungorna och in i näsan. Det är friskt men luktar sommar. Så doftar det fast inte friskt. Och när det där friska inte riktigt finns så känner man allting så mycket mer. Avgaser och havssalt och kryddor man inte kan namnet på. En känsla av att alla har bråttom men egentligen inte.

Det går inte att sätta fingret på. Men jag längtar till det. Jag vill kliva ut i det där och aldrig kliva in igen. I alla fall inte på ett bra tag..