IDA

Om ni inte förstod inlägget innan det förra så handlade det hela om ett par skor.

Dagen jag skrev detta kom mamma in i mitt rum och började i förbifarten prata om att en av hennes kollegor hade gjort en fotoperation. Den hade inte varit alls så smärtsam och väldigt lätt genomförd.

Eftersom att jag var upp över öronen förälskad så lyssnade jag inte riktigt. Det borde jag kanske gjort. Om inte annat så borde jag redan innan jag åkte till Sthlm förstått att jag inte kan ha 90% av alla skomodeller. Men ni vet, man vill ju så gärna se alla fördelar.

Så här i efterhand inser jag att Gud har gett mig mina fötter av en anledning. Man ska helt enkelt inte köpa för dyra skor.

Eller så ska man först lägga de pengarna på en fotoperation, sen köpa de skor man vill ha. Ja jag vet inte.

För er som undrar vad det egentliga felet med mina fötter är så ska jag nu visa er en liten skiss:

Ja, som ni ser har jag fem tår och en till där på sidan. Dock blev den utan tånagel och inte riktigt lika utvecklad som de andra fem. Det andra "lilla" problemet är att jag har väldigt höga vrister, bucklan ovanpå foten alltså. Den hindrade mig från att köpa dem med stort D.

Dock vet jag inte om jag skulle vilja operera fötterna. För det första känns det som att folk på något vis skulle töntförklara en om man gick runt med bandage om fötterna och svarade att man hade opererat just fötterna ifall nån frågade. Hahhaha...

PLUS att jag är rädd att jag skulle överge mina trogna följeslagare Conversen. I vått och torrt, varmt och kallt, festligt och ofestligt har alla dessa älskade tygskor följt mig sedan jag var 13 och var med Linnéa på husvagnssemester.

Och jag skulle egentligen inte vilja bli lockad att byta ut er mot några andra i världen.
Conversen - jag älskar er.



Bry er inte om att detta verkar vara en lite mer verklighetstrogen bild av mina fötter.