IDA

Och jag vet att jag borde och att det är bäst och att det är sådant man ska göra. Jag vet bara inte riktigt vad det är för fel på mitt huvud därför att ena dagen vill jag men sedan vaknar jag upp och vill helst av allt bara blåsa bort all vit snö med en gigantisk hårtork och hoppas på att allt kommer bli lättare när sommaren kommer. Men jag vet att det kanske inte handlar om årstider egentligen men jag vill gärna tro det, mitt huvud vill gärna tro det. Det finns så mycket man kan göra, tusen val och miljoner länder att resa till men ingen tid att tänka till. Fast jag har hur mycket tid som helst blir det ändå panik av allting och paniken resulterar i samma stumma saker och outförliga uppdrag som alltid.

Jämt förut om dagarna hade jag någon bredvid mig som sa Ida det kommer bli bra och som klappade mig på huvudet eller låste in sig på toan med mig och grät över futtiga betyg. Betyg betyg betyg, på allt ska betyg sättas även om de inte alltid skrivs ner på papper. Om jag vill vara icke godkänd kan jag inte få vara det då? Vem fan orkar vara mycket väl godkänd hela tiden?