IDA

Alltså jag har tänkt på en grej.
Jag tänkte på förhållanden.
Det finns många, som är tillsammans väldigt länge, tre, fyra, två år.. Dom lever med varandra, nananana, allt är oftast frid och fröjd och båda är så kära. Men sen gör ju vissa slut. Bestämmer sig för att det inte funkar mer, och går vidare. Men, det jag tycker är konstigt.. Eller inte konstigt kanske, snarare orättvist eller vad jag nu vill kalla det, är att dom oftast hittar en ny på momangen. Okej, kanske inte alltid, kanske inte ens ofta, men det finns iallfall många jag vet som det har varit så för. Dom hittar en ny, efter sitt långa två-tre-fyra-års förhållande. Och den nya, den är också perfekt. Dom passar perfekt ihop, båda är jättekära, och dom lever tillsammans kanske ännu längre än dom som brukade vara tillsammans innan gjorde.

Jag måste nog kalla detta orättvisa. För att, det måste helt enkelt vara så att vissa personer passar bättre ihop med fler människor i världen än vissa andra gör. För om det vore så att alla hade lika lätt att hitta två-års förhållanden i minst två personer efter varandra, ja då skulle väl tex inte jag sitta här och känna mig ensam?
Eller har bara sådana människor så svårt att glömma sitt förhållande innan att dom helt enkelt måste ha något att mäta det tidigare med, och hittar ett nytt som dom inbillar sig är bättre?

Vissa människor hittar ju sin kärlek, tror dom, men det håller i några månader. Sen så hittar dom en till, men det håller till och med kortare än det innan gjorde. Är det otur, orättvist eller helt enkelt bara sanning? Eller är dom för kräsna?
Eller finns det förhållande-personer och singel-personer? Är vissa lättare att leva länge med, och vissa svårare att leva länge med?

Eller handlar det bara, som alla säger, om att hitta den alldeles på pricken rätta?
För isåfall, kan man ju leta hela livet. Och hur ska man veta att det är den på pricken rätta, när man inte ens provat att leva med alla som finns?
Han kan ju typ bo i Afrika?