Neo Violence
Det är så mycket man tänker på så att man inte ens kan skriva ner det.
Det blir bara ord, hit och dit som ingen endå orkar ta sig igenom, för hur mycket orkar folk bry sig om vad andra människor tänker på egentligen?
Hur kul är det att gå in på en blogg och läsa om saker som kanske inte ens intresserar ens själv, utan bara den som skrivit det. Näe, det är inte kul alls. Men det är kul att skriva. Jag skulle kunna skriva så mycket, så många rader och ord och meningar så att ingen ens orkade börja läsa. Men hur mycket berättar man här egentligen?
Skriver man inte lite i gåtor? Man vill att alla ska läsa mellan raderna och kanske förstå ens ångest eller glädje eller vad det nu är, men man är för feg för att nämna vad man egentligen har ångest över eller vem som gjort en lycklig. Eller, för feg vet jag inte. Man vill väl inte helt enkelt inte utelämna sig helt och hållet.
Det skulle säkert vara mycket roligare att läsa om vem som var fullast i helgen eller vem som gjorde vad eller vilka som är dumma i huvudet.
Hur orkar människor ibland? Hur orkar man påpeka att någon är konstig, att man hatar någon utan anledning eller att någon är så stöööörd.? Är det för att man inte har något vettigare att prata om? Eller för att fylla ut obetydliga samtal? Eller för att passa in?
Alltså jag tänkte på hästar igår. Det är rätt synd om dem egentligen. När dom blir sjuka och veterinären säger att dom aldrig kommer bli helt friska, så avlivar man dom. Ibland iallfall. Bara för att dom inte kommer gå att rida på, och det blir dyrt i längden och dom kommer bara lida och blabla. Ibland är det ju så. Dom får inte ens en ärlig livschans. Stackarna. Kul om jag skulle födas med ett ben och dom bestämde att, nä, det här blir nog ett jobbigt liv för Ida. Bättre att hon får dö så slipper hon gå med ett ben hela livet.
Nu blev det ett konstigt, långt inlägg som ingen orkar läsa igen, men som sagt så är det så mycket man funderar över ibland.
Och imorgon ska jag fika med Evija. Vi brukar prata om stjärnorna ibland, och någon gång ska vi köpa en stjärnkarta och ligga hela natten och titta upp i himlen och se om vi hittar något på kartan. Visst låter det fint?
Godnatt
Det blir bara ord, hit och dit som ingen endå orkar ta sig igenom, för hur mycket orkar folk bry sig om vad andra människor tänker på egentligen?
Hur kul är det att gå in på en blogg och läsa om saker som kanske inte ens intresserar ens själv, utan bara den som skrivit det. Näe, det är inte kul alls. Men det är kul att skriva. Jag skulle kunna skriva så mycket, så många rader och ord och meningar så att ingen ens orkade börja läsa. Men hur mycket berättar man här egentligen?
Skriver man inte lite i gåtor? Man vill att alla ska läsa mellan raderna och kanske förstå ens ångest eller glädje eller vad det nu är, men man är för feg för att nämna vad man egentligen har ångest över eller vem som gjort en lycklig. Eller, för feg vet jag inte. Man vill väl inte helt enkelt inte utelämna sig helt och hållet.
Det skulle säkert vara mycket roligare att läsa om vem som var fullast i helgen eller vem som gjorde vad eller vilka som är dumma i huvudet.
Hur orkar människor ibland? Hur orkar man påpeka att någon är konstig, att man hatar någon utan anledning eller att någon är så stöööörd.? Är det för att man inte har något vettigare att prata om? Eller för att fylla ut obetydliga samtal? Eller för att passa in?
Alltså jag tänkte på hästar igår. Det är rätt synd om dem egentligen. När dom blir sjuka och veterinären säger att dom aldrig kommer bli helt friska, så avlivar man dom. Ibland iallfall. Bara för att dom inte kommer gå att rida på, och det blir dyrt i längden och dom kommer bara lida och blabla. Ibland är det ju så. Dom får inte ens en ärlig livschans. Stackarna. Kul om jag skulle födas med ett ben och dom bestämde att, nä, det här blir nog ett jobbigt liv för Ida. Bättre att hon får dö så slipper hon gå med ett ben hela livet.
Nu blev det ett konstigt, långt inlägg som ingen orkar läsa igen, men som sagt så är det så mycket man funderar över ibland.
Och imorgon ska jag fika med Evija. Vi brukar prata om stjärnorna ibland, och någon gång ska vi köpa en stjärnkarta och ligga hela natten och titta upp i himlen och se om vi hittar något på kartan. Visst låter det fint?
Godnatt
