Inte skyldig nån någonting
Jahaja.
Känns som om det just nu bara är jag, Pao och Linnéa som har spontantiteten och orken att göra saker om dagarna och kvällarna. Resten har gått och blivit tofflor hela bunten tror jag. En aningens överdrivet kanske, men hörrni, where are yooooooou....
Sen..
Personer som ofta måste berätta om hur mycket roliga saker dom har gjort, och framhäver sig själva som jäkligt skojiga, dryga, knäppa osv med ett "inte för att skryta men..", hur är det egentligen? En osäkerhetsgrej? Inte det att man inte tycker att man själv är så rolig som man beskriver sig, för det tycker man ju uppenbarligen.. Men är det så att man liksom vill att alla ska veta det ändå, för att man kanske inte alltid visar den sidan till? Man säger det som ett "bara så ni vet" i förbifarten, ungefär. För att klargöra för alla andra att man är precis så flippad och kul som när man har gjort vissa grejer. Även om man kanske inte alltid är så. Så är man ju så!!!!!
Jag vet inte jag. Jag kanske också är så. Det är så mycket man inte vet om att man gör tills man tänker på det. Sen är det vissa saker man gör som man däremot är jäkligt medveten om, fast man förnekar det hårt. Men vissa saker måste man ändå förneka. Iallfall jag. Tror jag. Sen så inbillar man sig vissa grejer också iofs. För att man måste ju liksom tänka och vilja känna något.
Fan det är mycket som får plats i huvudet på en gång.
Sen..
När man ser en hund för första gången, oavsett om den är brun eller grå, skäller eller inte, är söt eller lite ful, så tycker man oftast om den ändå.
För alla hundar är snälla?
"But we're all happy cause the streets they're always there for us
and it's quite scary when you wake up in the same old clubs
It's getting darker and I know this time wasn't meant for us
So won't you please please please come back to me"
Känns som om det just nu bara är jag, Pao och Linnéa som har spontantiteten och orken att göra saker om dagarna och kvällarna. Resten har gått och blivit tofflor hela bunten tror jag. En aningens överdrivet kanske, men hörrni, where are yooooooou....
Sen..
Personer som ofta måste berätta om hur mycket roliga saker dom har gjort, och framhäver sig själva som jäkligt skojiga, dryga, knäppa osv med ett "inte för att skryta men..", hur är det egentligen? En osäkerhetsgrej? Inte det att man inte tycker att man själv är så rolig som man beskriver sig, för det tycker man ju uppenbarligen.. Men är det så att man liksom vill att alla ska veta det ändå, för att man kanske inte alltid visar den sidan till? Man säger det som ett "bara så ni vet" i förbifarten, ungefär. För att klargöra för alla andra att man är precis så flippad och kul som när man har gjort vissa grejer. Även om man kanske inte alltid är så. Så är man ju så!!!!!
Jag vet inte jag. Jag kanske också är så. Det är så mycket man inte vet om att man gör tills man tänker på det. Sen är det vissa saker man gör som man däremot är jäkligt medveten om, fast man förnekar det hårt. Men vissa saker måste man ändå förneka. Iallfall jag. Tror jag. Sen så inbillar man sig vissa grejer också iofs. För att man måste ju liksom tänka och vilja känna något.
Fan det är mycket som får plats i huvudet på en gång.
Sen..
När man ser en hund för första gången, oavsett om den är brun eller grå, skäller eller inte, är söt eller lite ful, så tycker man oftast om den ändå.
För alla hundar är snälla?
"But we're all happy cause the streets they're always there for us
and it's quite scary when you wake up in the same old clubs
It's getting darker and I know this time wasn't meant for us
So won't you please please please come back to me"
