Just nu går det inte riktigt att sätta fingret på sommaren och allting som känns så himla mycket att jag inte kan sova på kvällarna. Har inte riktigt kunnat göra det sedan april, men då var jag inte ensam om det.
Kan inte skriva när den där fula mattan är här ovanför. Tills dess att jag fixat den så blir det lite uppehåll här tror jag nog. Bloggen är alltså för ful och allting flyter iväg upp i molnen just nu så det blir svårt att ens skriva något vettigt här.
Okej, jag fick ett ryck och försökte göra om den här himla designen men förstår mig inte alls på alla konstiga kodord. Är inte någon superhacker direkt. Ska fråga min syster, tills dess får den fula mattan och alla konstiga textstilar vara.
Nu är jag hemma i Mariefred sedan en vecka och allting rullar väl på. Förundras ena stunden över hur otroligt fint det är här och den andra stunden över att det är precis som det alltid varit. Det kanske är första sommaren jag inte riktigt känner mig så hemma. Eller så är det väl så att jag känner mig för hemma och som 18 år och helt lost igen, vad vet jag.
Idag har det regnat konstant och jag har legat och filosoferat i sängen och tittat ut genom fönstret. Kul va?
Nu ska jag snart gå och fira Joel som tar studenten och så hoppas jag på att solen kommer lysa till helgen igen. Hejdå
Dagen har kommit! Brännbollsyran är här! Även värmen, ojojoj hur ska detta gå? Klockan nio var det redan 23 grader här i skuggan. Känns som att vi kommer avlida på ängarna bland all brännboll. Men men, öl och vatten kanske kommer lösa det problemet!
Denna helg ska jag spendera så mycket tid som möjligt med mina favoritpersoner här:
Kommer sakna dom så mycket! Och Jennie ska till Lund i höst och jag vet inte riktigt vad jag ska göra utan henne. Men det kanske är bra för mig, att klara mig lite mer själv. Eller är det det? Måste man klara sig själv om man ändå alltid träffar människor att dela sin tillvaro med? Fast jag klarar mig själv också, nu låter det som att jag förföljer henne, så är inte fallet.
God tisdag! Precis vad det är idag. Solen har återigen strålat på oss och det har varit så sjukt varmt ute idag. Alltså en perfekt dag för tentaplugg utomhus. Mitt rum börjar bli som en gästtoa där man kan fylla på vatten och kissa och Coop börjar bli som den dagliga resturangen som bjuder på sallad. Vi tampas med massa kryp och lagar och solar lite däremellan. Trivs ändå rätt bra med det, trots att tentan känns mycket oviss. Nu ska jag försöka laga ihop någonting av allt konstigt som finns i min kyl. Jag har kommit på att handla mat på något vis hör lite ihop med hur kreativ man är. Jag gillar att gå runt och hitta saker i fina färger och köpa en liten Citronmeliss-planta bara för att Citronmeliss är ett så fint namn. Tyvärr har den vissnat nu...
På senaste tiden har det snackats mycket natur och växter här i min umgängeskrets. Egentligen kanske det är mest jag som upplyst om olika fina blommors namn osv. Alla undrar hur jag lärt mig dessa. Och det undrar jag med. Mamma eller pappa, hur blev jag så otroligt bildad när det kommer till växter?
Nä jag kanske överdriver lite nu, så mycket kan jag inte. Men litegrann! Jag har även berättat om hur mycket jag älskade vår trädgård som barn och hur ledsen jag blev när vi grävde upp runt vårt hus och rosenbusken dog. Den var så himla fin. En sak jag också kom på är namnet jag gav vårt rönnbärsträd utanför huset som jag brukade sitta i ibland. Är detta normalt, att döpa lite träd och så till människonamn? Har jag någonsin berättat om detta förresten?
Om inte, så kan ni härefter kalla rönnbärsträdet för Melissa, det har nämligen alltid varit hennes namn.
Björkarna har slagit ut nu och det gick så himla himla snabbt. Ena dagen pratade vi om alla gråa grenar och nästa dag rasslade de gröna löven över oss tillsammans med blåsten. Det är lustigt hur vissa saker går så där snabbt utan att man ens är medveten om minutrarna som oberört tickar förbi. Kanske är det för att man hoppas lite att det inte ska gå riktigt så fort som tiden gör, eller så är det väl så man inte ens reflekterar över det för det finns så många andra saker som upptar ens tid. Men jag förundras ändå över det, hur blir det så där, att sju timmar känns som fem minuter för att saker man gör liksom inte får plats i minutvisarens fem slag. Det bara rinner på precis som vattnet och allt man vill göra är att simma med, helst både dag och natt utan att inom de närmsta dagarna behöva gå upp på land.
Solen har värmt oss hela helgen och fortsätter så. Jag har fått lite bruna händer och ben och alla drar sig för att gå inomhus och göra viktiga saker. Jag vill helst ligga i gräset och prova nya glassar, skratta så mycket det går och kramas tills jag blir trött på det. Fast det kanske man inte blir? Det är bara två veckor till hemfärd och det känns himla skumt men bra också. Jag ska träffa Elin som jag saknar så mycket och mina lilla lillebror tar studenten. Jag kommer få träffa mamma och pappa varje dag och så kommer jag ha alla andra inom en väldigt liten räckvidd. Det känns bra och lugnt. Det kanske inte blir någon pirrig oväntad sommar men det kanske är skönt att sakta ned lite med allt.
HEJ! Idag är dagen inte som igår. Idag är dagen jättebra. Mystiskt det där, varför jag aldrig är på något slags mellanhumör. Det har blivit så här i Umeå. Antingen så känner jag mig sjukt irriterad eller superglad. Idag känner jag mig superglad. Det är jättesoligt och vi ska sitta på en filt här på Ålidhem hela dagen. Jag har ju sån tur att Jennie bor ca. 50 meter ifrån mig och resten får ta och åka till oss idag. Så inga ansträngningar i onödan. I helgen ska vi GRILLA och dricka ROSÉVIN. Två saker jag känner att vi gjort alldeles för lite. Iofs har ju termometern än så länge inte överstigit 15 grader så det kanske inte är så konstigt. Men i helgen, då händer det!
Faaan det är blev ett jättetrist blogginlägg känner jag nu. Jag har denna morgon suttit och skrattat åt roliga saker människor säljer i en "Köp och sälj-loppis-grupp" i Umeå på Facebook. Denna annons fastnade jag för:
-Killing them softly, dvd-film med Brad Pitt mfl. "Jättebra o spännande DVD-film thriller/drama Maffia med Brad Pitt, Ray Liotta mfl. ENDAST TITTAD PÅ 1 GÅNG!!! Nyligen släppt på dvd. Finns på Ö Ersboda. 80 kr :)"
Men KLAAART! Tagen! Jag gillar speciellt att hon bara sett den en gång. Känns som att allt värde i den inte försvunnit då. Kostar verkligen dvd-filmer mer än 80 spänn? Aja, jag har inte ens en DVD-spelare. Inte en tv heller kom jag på. Jag är inte beroende av tekniska grejer! Det är jag och naturen! Jag och livet utanför all strålning och uppkoppling! Jag och min spirituella sida. Det har varit vi ända sedan tvn försvann ur mitt liv. Elin, du kanske tänkte att Indien gav dig någon slags uppenbarelse eller liknande. Men Indien är ingenting mot Umeå och mitt liv här.
Denna dag. Vet ej hur den ska sluta. Är på så sjukt irriterat humör. Jag brukar inte ens vara det? Men just denna morgon. Det började kanske igår när jag råkade ha sönder min kaffepress. Fick sitta och sila kaffet mellan tänderna imorse för jag var rädd för att få glas i kroppen och dö. Det är sol men det hjälper inte idag? Jag ska ju ändå sitta på två jävla föreläsningar och en utvärdering av utvärdering. Orkar inte. Blir irriterad för att jag inte orkar. Är så otroligt lat och omotiverad. Blir trött på att hela livet kommer handla om pengar. Men irriterar mig samtidigt på snåla människor.
Okej jag ska sluta nu. Och cykla till skolan. Det kanske känns bättre efter lunch, ibland är det ju faktiskt så. Dock ska jag få en stor baguette och inga vitaminer som jag nog egentligen skulle behöva. Men den är i alla fall gratis.
Åh, här ligger jag och är otroligt pigg en måndagskväll. Kan kanske bero på att jag varit så duktig och tagit det otroligt lugnt i helgen! Det var välbehövligt och ganska skönt. I fredags var jag även HELT ensam. En HEL kväll. Det ni! Jag klarade det med mycket godis och en film samt en väldig trötthet.
Ville bara påpeka att jag klarar mig rätt bra själv, innan jag startar mina vanliga kärleksförklaringar. Har legat hela kvällen och tittar på sommarbilder på mig och mina människor, som Karin brukar säga. Och så har jag läst blogginlägg om gamla vänner en glider isär med och hittar tillbaka till. Jag vet inte riktigt om så är fallet när det kommer till oss. Vi fanns väl alla där så länge, i Mariefredsskolans fula korridorer väldigt nära varandra. Lite här och var umgicks vi, med både varandra och andra personer. Sen kom nian, och så satt vi där vid samma matsalsbord och åt knäckemackor med smör tills vi egentligen redan hade börjat. Så fick vi skynda oss in i olika klassrum och längta efter nästa rast.
Jag minns att jag alltid undrade hur länge det skulle hålla, hur länge jag skulle ha er och om någon annan skulle börja komma före mig eller oss. Men jag tycker inte att det blev så. Bland all gymnasietid och alla tågresor och sena handbollsträningar fanns ändå Mariefred med sina få kvadratkilometrar, där bara vi vandrade omkring. Alla somrar kommer och vi gör det än så länge fortfarande. Även fast staden kanske börjar kännas lite för liten älskar jag hur vi fortfarande äter glass tillsammans och ser allting annat runtom oss vara som det brukade vara under de tre blommande månaderna. Jag älskar hur ni känner min lillasyster, älskar hur vi dyker ner i Emma och Linas soffa och äter ostbågar med Tiger runt fötterna, älskar Karins kök och kylskåp med alltid så roliga saker i, älskar hur ni kommer in på Systemet och omsorgsfullt beräknar mängden öl ni ska dricka på kvällen. Med mig!
Så är det, och vi kommer alltid finnas kvar, även om det inte är på de där få kvadratkilometrarna Mariefred så lätt erbjuder oss ibland.
HEJ! Glad fredag! Jag är glad idag. Lite trött men ändå väldigt glad. Jag har alltså inte så mycket att klaga på. Snart kommer Jennie hit, som förövrigt har blivit en favoritperson i mitt liv. Vi ska laga två stycken efterrätter. Pao har nämligen lärt mig hur en lagar panacotta. Eller stavas det pannacotta? Hur som helst, det lät otroligt lätt och hon har gjort detta varje söndag berättade hon för mig. Alla vet väl förövrigt hur bra jag är på recept och mått och sånt så det blir nog inga problem. Det ska i alla fall bli gott eftersom att middagen inte var lika glamourös, äggmackor hela veckan..
Jahaja, då är det snart sista april och sen kommer maj. Så himla sjukt tycker jag, att det snart var ett år sedan det var sommar och vi alla var hemma i Mariefred. Nu är det sommar snart igen och vi kommer vara där igen. Det känns bra.
Nu har jag ingenting mer att säga till er denna kväll. Grattis till min kära mormor på födelsedagen! Du får en försenad födelsedagskram när vi ses på Maltes student (som också känns sjukt?!).
Tänker på vad den innebär, vad är verkligheten och vem bestämmer hur den ska definieras? Är verkligheten nutid eller dåtid, framtid eller allting på samma gång? Vi pratar om tillbaka till verkligheten med negativ klang i rösten, men helt plötsligt ändrar vi oss och säger något om att ta oss tillbaka dit, till verkligheten, med en oändlig bedjan i rösten. När vi lär oss lagar och teorier för att vi måste, betalar räkningar för att få bo kvar i vårt hem eller städar för att det ska vara rent, är det verkligheten? När vi skrattar istället för att läsa, springer så snabbt att vi slipper tänka eller kramas hela dagarna för att slippa frysa ensamma, är det verkligheten?
Hellooooo! Idag är det söndag och en skulle ju kunna tänka sig att denna dag skulle präglas av ångest över saker jag borde ha gjort som jag inte gjort. Men så har det verkligen inte varit, för jag tror starkt på att jag gjort precis allt jag behövde göra i helgen. Jennie har varit här nyss och vi har fnissat i två timmar över vilket roligt liv vi har. Det är faktiskt helt otroligt fantastiskt roligt just nu!
Igår så spontangrillade jag, Jennie, Linnea, Paul, Eva-lis och Elias. Sedan spontanförfestade vi och sedan gick vi lite spontant ut. Mellan allt detta sprang vi mellan allas rum och hämtade tändstickor, filtar, vin och handlade saker på Ica. Och sen så skrattade vi och lyssnade på Håkan Hellström (ingen protesterade ens mot mig och Linnea) och så pratade vi. Jag vet inte vad det är just nu med livet, men det är vårigt och fint och roligt så att jag vet inte hur det ska gå. Jag är rädd för att karman kommer komma ikapp mig och få oss att sluta virvla runt överallt. Förhoppningsvis låter den oss hållas ett tag till! Glad söndag på er!
God fredagsmorgon! Här sitter jag i min säng och äter frukost och försöker dricka jättemycket kaffe så att jag ska bli pigg. Har fått några plötsligt konstiga insomningssvårigheter och detta kombinerat med alla tusen grejer som ska fixas i mitt korridorsrum gör att sömnen blir lite kort. Så här sitter jag, och väntar på golvläggaren. Just nu skulle jag likna rummet vid ett skyddsrum eller så. Vet inte hur det ser ut iofs, men i närheten borde det vara i alla fall.
Jag känner att jag äter lite för ovarierat just nu. Saker jag äter för mycket av: Knäckebröd, ägg, kaviar. Saker jag äter för lite av: Sallad, frukt, andra nyttiga saker och choklad. Har ju lovat mig själv att äta mer choklad, jag blir så glad när jag gör det. Men det är inte lätt när det finns så mycket annat godis. Ikväll får det kanske bli en chokladkväll.
Jahaja, det här var ju mycket intressanta saker för er att få ta del av förstår jag. Här i Umeå börjar i alla fall våren komma och snön smälter faktiskt snabbare än jag trodde den skulle göra. Det är härligt men jag vill ändå inte att tiden ska gå så himla fort som den gör, jag skulle vilja stanna lite lite längre i den här tiden just nu. Eller ja, efter idag då, när mitt rum är återställt och jag kan sluta äta frukost i sängen.
Love that's too skinny to survive. It's not properly fleshed out, and is doomed to failure.
When two people love each other but are too shy to admit it but they still show it.
When you're in a relationship because you need to be, but that's not necessarily why you should be in a relationship. And that's skinny; it doesn't have weight. Skinny love doesn't have a chance because it's not nourished.
Kopierade texten från min systers blogg. Den här låten påminner mig så himla mycket om gymnasiet, när vi en tid lyssnade mycket på Bon Iver. Den här kan nog vara den finaste av hans låtar, jag glömmer bort det ibland. Så himla sorglig men så himla himla fin. Och definitonen sen, som jag inte vet var Elin hittade, men ändå så himla fin den med. Nu får ni lyssna själva. Det kan ju hända att skinny love kan vara någonting helt annat för er. Kanske för mig med, vad vet jag. Men lyssna inte för mycket, då börjar ni nog bara tänka på för mycket saker som känns jobbiga och som kanske inte är så värda att tänka på just nu, egentligen. Men om ni inte riktigt är som jag så kanske ni enbart kan njuta och tänka på hur fin den är. Det unnar jag isåfall er något otroligt, ibland önskar jag att allting kanske inte alltid började kännas så mycket som det gör för mig. Idag har det förövrigt varit en fin och solig dag.
Precis som om vi hade ätit frukost tidigare idag fanns några bitar från äggskal kvar på köksbordet och i diskhon stod ett använt dricksglas. Det påminde mig om hur jag inte kunde se dig i ögonen för att jag inte orkade gråta mer, för att det var mitt fel och för att jag inte kunde göra någonting. Hur många dagar har vi gjort samma saker, hur många gånger har jag rört över din kind under alla nätter vi sovit tätt intill, sådana frågor är saker en inte tänker på. Livet kanske inte är till för det, det blir för jobbigt att räkna på fingrarna och leta efter fel vi gör eller kanske gjorde, när vi inte gjorde några fel alls. För vad rår vi för, egentligen, när det är saker som känns i hjärtat som får oss att avsluta och börja på nytt, sova under andra täcken och gråta när saker påminner om stunder för månader sedan. Tiden väntar inte och ibland går den så snabbt att jag undrar hur jag hann andas mellan allting. Hur hinner jag med det, hur ska jag hinna tänka på oviktiga saker när allting annat viktigt virvlar runt i huvudet som aldrig förr och inte låter mig sova på nätterna. Det kanske är då det kommer ifatt mig, att det är mycket som inte är som förut och det är mycket nu som inte heller kommer finnas kvar. Frågan är då hur jag ska göra, med allting som känns så mycket jämt men som aldrig vill stanna tryggt bredvid mig utan retar upp hjärtat och får mig att undra så mycket.
Nyfiket undra, så mycket att jag inte kan somna under ännu fler nätter och måste vara trött på dagarna istället..
Här är jag lite leendes. Jag är faktiskt lika glad som jag ser ut på bilden, den är alltså inte fejk. Dock är jag också väldigt trött, vet inte om det syns riktigt. Det verkar som att att mitt antal bloggläsare har ökat? Igår var det hela 16 unika besökare här inne. Det brukar ju snitta runt 10. Snart är jag väl uppe i alla kända bloggars läsarantal, bara en tidsfråga skulle jag tro.
Nåväl, jag har packat klart och är redo att åka iväg med min familj (minus Elin) till Espaaaaña! Det ska faktiskt bli himla skönt. För jag saknar mamma och pappa och Malte så himla mycket. Denna saknad har resulterat i att jag i ca. en månad har pratat väldigt mycket om dem och även imiterat deras röster när jag berättat lustiga och roliga grejer om dem. Positivt lustiga saker, mamma! Detta har lett till att jag idag började känna mig lite tjatig. Jag känner att jag ibland lätt tjatar om grejer. Till exempel om Indien, Sri Lanka, min familj, Mariefred och Pao. Skulle tro att det oftast är dom sakerna. Jaja, vad ska man göra. Vissa saker är roliga att prata om. Jag har i alla fall nu spelat upp mamma och pappa på högtalartelefon när de ringt mig igår och idag. Mina vänner här tyckte att mina imitationer var exakta. Ja vad ska jag man säga. Kanske borde valt någon teaterlinje istället på högstadiet?
Jahaja, så mycket mer skoj har jag inte att berätta just nu. Eller alltså jag har en MASSA roliga saker att berätta, men det är inte alla som får veta dom. Om alla som läser detta inlägg skriver sitt namn i kommentarsfältet så får vi se om jag kanske kan berätta nåt lite skojigt.
Vi skrattar och skrattar och det låter som de allra största älvarna gör om våren när isarna börjar smälta. Skulle du våga gå med mig, som jag och mina vänner gjorde när vi var små och hittade cyklar i alla bäckar påväg till fritids där vi sedan fick hjälp med att lämna dem till polisen. Det var alltid någon som föll i och blev lite blöt men förhoppningsvis fick alla människor tillbaka sina förlorade cyklar. Cyklar som ju ofta kan betyda mycket mer än en ram och några hjul. Med dem åker vi genom nätterna för att komma snabbare fram till någonting, vad som helst som vi längtar lite mer till än den kalla natten. Samtidigt är det jämt så otroligt fint med den bitande vårkylan runt armarna i den för tunna vårjackan, och där under de klara stjärnorna doftar det som allra bäst av våren. Våren som jag tror vi alla längtar till oändligt mycket nu. Solen sken på oss idag och det är ljust ända till klockan sex och någonstans långt bakom Umeås träd kunde jag känna lite av det som snart kommer. Snön ligger onödigt kvar likt gamla födelsedagskort gör i många år för att man inte orkar slänga dem. Precis så känns det med snön, dunjackorna har blivit slitna och "vinterskorna" orkar snart inte heller mer. Det behövs gröna björklöv och rosévin blandat med sena kvällar utan massa problem. Problem finns hos alla, bara kanske mer eller mindre och på lite olika vis, men försök att inte gråta och försök att se vad som kommer.
Jag försöker i alla fall hela tiden och jag måste säga att det var längesedan jag längtade efter någon som bara kan ta hand om mig. Det är skönt, att oftast kunna ta hand om sig själv även om alla virvlande skratt från varma människor runt om absolut hjälper på traven. Så här kan det fortsätta i all oändlighet, det här med att bygga meningar och tankar efter avslutande ord. Så nu ska jag fortsätta att tvätta.
Jag tänker ofta att jag sett och känt allt, varje människa och varje liten känsla som finns i alla hörn och kanter. Sedan möter jag dem igen, gång på gång och blir alltid lika överväldigad över att det aldrig känts såhär förut fastän det har gjort det. Men inte på riktigt samma sätt som innan bara. Visst är det säkert självklart, ingenting är likt det andra och det kommer alltid att finnas saker som är obekanta. Jag tänker bara att jag någon gång borde lära mig att känna igen saker och också att handskas med dem därefter. Svåra saker behöver det möjligtvis inte vara, bara mer att det som händer är lika självklart som att det alltid doftar speciellt men så väldigt bekant från asfalten när det regnat.
Men nej, ingenting är nog precis likadant hela tiden och någonting mer får vi alltid ut av saker om vi bara känner lite extra. Jag försöker att inte tänka för mycket på hur det var förra gången när liknande saker hände eller om situationer blir likadana som de blivit förut. Kanske är det hela bra. Tänk om jag nu kände igen allting och alla de där sakerna som jag aldrig kommer att beskriva så mycket närmre blev precis som de blivit innan. Det hade varken varit roligt eller intressant. Möjligtvis roligt kanske, men bekanta saker blir ofta väldigt tråkiga i längden och det är någonting jag tror att vi alla kanske ska akta oss lite för. Jag tror och jag hoppas att jag alltid kommer att vilja ha lite lite mer av allting som går att få någonting mer utav. Hur ska vi annars kunna drömma om större saker eller skratta högre än innan?
Godmorgon! Här sitter jag och är uppe med tuppen. Jag gick nämligen upp halv åtta (tidigare än den senaste veckans mornar) för att hinna göra allting jag måste göra på morgonen som det behövs el till. Oj vilken lång mening, förstod ni? Det sitter i alla fall en lapp på vår korridorsdörr att elen ska stängas av i detta hus 8-10. Då tänkte jag att den skulle vara avstängd under dessa två timmar? Så jag gick upp för att hinna koka ägg och kaffe. Men nu sitter jag här och surfar runt på internet och ingenting händer. Inget plötsligt mörker och ingen intensiv tystnad efter släckta lampor och avstängd radio har inträffat än.
Tack för det! Det är väl antagligen kvartersvärdarna som vill jävlas och få alla att gå upp tidigt på en fredag. Det skulle inte förvåna mig då mina tre intryck av kvartersvärdarna inte är någonting att hänga i granen. Jag har varit extra trevlig och extra glad när jag varit där, men de blir nästan bara surare då. BYT JOBB!
Annars så känner jag att jag just nu lever studentlivet till fullo. Jag har ätit frukost till middag ca fyra dagar av sex och har somnat mycket senare än jag brukar och också på grund av det sovit ända till halv nio!!!! Varje dag. Men det är ganska skönt ändå. Den enda jag behöver fråga är mig själv och jag godkänner det nästan alltid.
Oj vet ni vet som hände nu? Det ringde i min ringklocka och jag var tvungen att öppna ytterdörren i morgonrock. Jag fick ett expresspaket! Wohoooooooo.
Nej nu ska jag sluta skriva, ingenting vettigt flödar längre ut ur mina fingrar. Jag saknar Elin Malte mamma och pappa så himla mycket just nu! Puss och kram på er!!!
Nu är jag på plats i det lilla korridorsrummet som ska vara mitt hem ett tag. Det har varit en hektisk helg och jag har burit lådor och åkt buss fram och tillbaka så många gånger att jag inte kan räkna. Men nu är i alla fall det mesta på plats. Dock märker jag hur mycket saker man måste äga för att inte sakna någonting i sitt hem?! Det tar aldrig slut på grejer jag måste köpa. Tråkiga grejer dessutom, känns inte så kul att köpa en papperskorg för hundra spänn när jag kan köpa en fin tröja istället. Men men, sånt är väl livet.
Annars känns det helt okej om än lite ensamt måste jag väl erkänna. Därför har jag denna helg våldgästat mina vänner så att jag sluppit sitta här inne och uggla. Det här är ju faktiskt första gången jag bor helt själv om jag tänker efter. Mogen jag är. Jag har inte heller vågat leta upp mina korridorsgrannar. Men jag antar att jag stöter på dem någon dag när jag måste använda ugnen. Jag funderar även på lite nya intressen jag måste skaffa när bristen på sällskap tränger sig på. Jag kanske ska börja odla oregano? Måla porträtt? Utvecka jättesmarta appar så att jag blir rik och slipper ta csn?
Min kompis Simon föreslog att jag skulle börja baka bröd eller powerbars. Jag känner att det är en mysig idé, dock blir den så himla mycket mer desperat när jag nu är singel. Det känns som en härlig grej att göra när man är ihop med någon, men som singel känns det bara väldigt ensamt.
Så jag tror att jag väntar med det. Nu måste jag fortsätta att fixa med alla grejer. Hoppas att ni mår bra. Om ni vill kan ni få lite bilder så småningom på de otroligt vackra väggarna här inne. Tänk er soft ljusgrön med lite slitage.
Jag ska ju flytta på fredag. Detta innebär att jag måste rensa och sortera alla mina tusen saker som ligger lite här och var. Önskar så mycket att jag inte gillade att samla på saker. Eller snarare, att jag inte hade behövt ha tusen nostalgiska minnen kopplade till varenda liten grej som jag sparat. Låt mig demonstrera:
En Vässarö-tröja från min klassresa i, låt se, sexan? Jo jag tror det var så. En mycket kul resa jag har många fina minnen ifrån. Det jag speciellt kommer ihåg är att min kära pappa följde med och lurade två killar i min klass att de skulle lägga kottar och löv i mina lärares sängar. Lärarna blev jättearga. På killarna, inte på pappa. Det konstigaste med denna tröja är varför den fick följa med till Umeå? Jag har inte direkt tagit fram den och tittat på den och tänkt tillbaka på vår fina klassresa. Men jag antar att det känns tryggt eller något liknande.
Detta kanske är lite oklart vad det egentligen är. Men det är i alla fall en nyckelring som har gått sönder. P-et står för Pao och jag fick den här av henne under vad jag tror var vår mest frekventa utgångs-tid. Vi hade i alla fall väldigt roligt och älskade varandra högt (det gör vi fortfarande) och jag fick denna av henne till mina nycklar. Det kan också ha handlat mycket om att jag själv inte är så bra på att skaffa mig nyckelringar, jag minns inte riktigt faktiskt.
Sist men inte minst, en ask! I denna ask tror jag att det har legat ett pärlarmband som jag fick av mina kollegor på Systembolaget efter första sommaren jag jobbade där. Det hela var väldigt fint och jag kommer ihåg att Jessica blev tårögd och jag med, litegrann.
NU får det vara slut på samlarobjekt för idag. Det jag ville visa var bara hur svårt det är med alla minnena och alla grejer. Hur gör ni? Jag har liksom redan börjat gråta i smyg när jag tänker på att jag inte kommer att få vara med mina nuvarande klasskompisar i höst pga. en valfri termin. Iofs är dom ju människor och inte saker, men det är väl lite samma sak, det där med att inte kunna slita sig.
Nu ska jag fortsätta och försöka kasta så mycket jag bara kan. Hejdå!
Det är lite mycket just nu. I skolan. Eller ska jag kanske kalla det "på universitetet"? Det låter kanske lite proffsigare. Nåväl. Idag har jag haft en mycket effektiv dag om jag får säga det själv. Detta beror dock endast på att jag hade seminarium klockan åtta på morgonen vilket tvingade mig att kliva upp tidigt. Men det gjorde inte så mycket, för när jag kom utanför portdörren så mötte solen mig med sina ljuva strålar. Detta gjorde mig väldigt lycklig och det var ett nöje att gå till skolan.
Nu fick jag en plötslig lust att inte fortsätta skriva. Jag orkar inte beskriva hela min dag, den var inte så himla intressant. Jag har pratat engelska och sprungit. Typ!
Imorgon är det torsdag och även min födelsedag, vilket jag kom på i exakt denna stund då jag skrev torsdag. Jag tänkte egentligen skriva att imorgon får jag börja längta till helgen igen. Nåja, det är ju kul att fylla år också. Även om det kommer vara som vilken annan dag som helst, förutom några fler inkommande telefonsamtal förhoppningsvis!
Nu ska jag fortsätta att försöka förstå program theory-modellen och sen ska jag sova.
Jag har verkligen uppskattat dig. Jag har varit med dig nu i flera månader utan att faktiskt klaga på nästan någonting hos dig. Jag har klätt mig för din skull och jag har tyckt att du varit ganska mysig. Du har fått mig att nästan falla ett flertal gånger, men jag har i sista stund rest mig. Du har fått mig att rysa, frysa, skaka och ibland hata dig tyst i smyg. På ett vis är det ju jag som valt dig så jag kan egentligen inte göra så mycket åt att du envisas med att vara kvar här bredvid mig. Men idag har du gjort så att hela dagen känts som ett enda långt grått trist mörker.
Snön, det är dags att avlägsna sig nu. Jag orkar inte ha fula dunjackor och smutsiga vantar längre. Jag orkar inte halka runt eller behöva ha på mig luva varje gång jag går till skolan. Jag vill känna vårens värme och doft, jag vill vara ute hela kvällarna, för att jag kan! För att det är underbart! För att alla blir kära och glada och fnittriga! Det är ingenting vi blir av snön. Vi kan inte dricka vin på uteserveringar eller ha shorts på dagarna. Ingenting av allt det där som gör oss lyckliga kan vi riktigt göra. Det kommer att hända så mycket roligt den här våren, det vet jag. Det är Umeå Open med Mando Diao och Shout out louds. Jag ska åka till Spanien med min fina familj. Jag ska på brännbollsyran och dit kommer Hoffmaestro. Och en massa massa mer saker ska jag göra.
Om det bara slutar snöa någon gång!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag lyssnar på extremt mycket musik just nu. På vägen till skolan, från skolan, på morgonen, på kvällen och helt enkelt vid alla tillfällen då jag inte behöver socialisera. Det är fint och så där. Men så sitter jag här och kommer på att alla texter handlar om mina tankar. Det är som att musiken hjälper (eller kanske stjälper) mig att stanna kvar inne i min lilla drömvärld som jag besöker nästan hela tiden förutom då jag måste koncentrera mig på något annat. Och det är väl fint, tänker ni. Nja det är inte så bra, tänker jag. Musiken gör bara att jag går runt och tänker på alla saker som är och finns och så känns det så himla lätt. Den sjunger om hur allting löser sig, eller om saker jag hela tiden känner eller tänker på och då blir det nån slags effekt av detta, där jag känner mig trygg och inte ensam om mina tankar. "Bruce har känt som jag och han blev ändå känd och rik".....
Det är liksom ingen musik i mina listor som sjunger om hur jag måste börja tänka på framtiden eller att jag måste börja göra lite mer vettiga saker eller börja plugga lite mer eller så. Nej så är det verkligen inte. Den sjunger om allt fint, och det är ju nödvändigt det med. Men det är också lite svårt att slita sig och försöka vara lite produktiv. Om inte alla mina dagliga fantasier räknas som produktiva, men det skulle jag nog säga är högst tveksamt.
Godmorgon! Det är några grejer jag tänkt att jag ska skriva, men det blir ju alltid väldigt rörigt när det är mycket på en gång. Nåväl. Igår lyssnade jag på en podcast som handlade om "the power of now", vilket jag kände att jag kanske borde göra till mitt nya livsmotto eller något sådant. Ändå? Tänk hur mycket vi tänker att vi vill göra just just nu men ändå inte gör. Nu tänker jag dock på realistiska saker, blir lite svårt att exempelvis hoppa över jobbet några dagar för att det känns trist liksom. Men annars så!
Ja klyschorna kan ju lika gärna fortsätta nu när jag redan börjat tänker jag. Imorse vaknade jag och tänkte på min familj och min mamma och pappa och alla andra vänners familjer hemma i Mariefred som jag spenderat mycket tid hos under min uppväxt. Blev lite rörd och tacksam på ett fint vis. Tänker på att det finns så många barn som går igenom saker i sin vardag som känns så himla overkliga för många även om det händer här i lilla Sverige. Det kan ju ibland vara lite svårt att relatera till barnen i Afrika och liknande, men just detta är faktiskt något som är otäckt nära oss. Att barn, säkert barn jag haft i någon klass när jag vikarierat eller som jag sett på stan, vid redan 14 års ålder har upplevt mer hemskheter än jag som levt i 23 år snart har. Att vissa barn måste ta hand om sina syskon på grund av sina föräldras psykiska ohälsa, eller att vissa barn inte har någon familj, eller att de dagligen inte blir lyssnade på eller att de inte blir trodda och att detta resulterar i att de kanske hamnar i ett hem där de blir slagna eller utnyttjade. Det handlar inte om problem i stil med att vi ville ha fler kanaler än 1an, 2an eller 4an eller att vi så gärna ville ha ett husdjur. Problemen är de saker som vi tar för givna och tänker ska finnas i barns tillvaro jämt.
Nu är det ju inte så att man kan gå runt och jämföra sig och alltid tänka att någon annan har det mycket värre och att vi alla borde vara så himla lyckliga. Men just att ändå kunna känna tacksamhet över saker som ibland känts självklara men som verkligen inte alla har haft, det tycker jag är viktigt att tänka på.
Ojoj nu blev det långt, men en sak till var det som jag har tänkt på. Nyss på Nyhetsmorgon så presenterades "årets kock" som är gäst där idag. Årets kock är en man. Programledaren frågar hur många kvinnor som var med i tävlingen i år. "Inga", svarar årets kock.
Är det inte lustigt? Hur normen kring matlagning och hemarbete fortfarande tillskrivs kvinnor, men ute i rampljuset där man kan glänsa och bli berömd, där står istället männen. För det kan omöjligt vara så att just alla män var bättre på att laga mat. Nej så ÄR det inte. Men det kan däremot ha varit så att tre män fanns i juryn, eller att män har lättare att att karriärsklättra än kvinnor har och därför får jobba på de finaste restaurangerna där de väljs ut till dessa tävlingar. Nä jag vet inte hur tävlingen går till egentligen. Det sista var bara en egen liten teori. Men irriterad det blir jag.
NU ska jag diska och sen ska jag ha en himla bra lördag! Jag saknar er! KRAM
Det känns inte så himla superlockande. Jag som hade tänkt gå och springa på Iksu idag. Vi får väl se hur det blir med den saken. Detta är ju lite nackdelen med att inte äga en bil eller bo i en del av en stad där bussarna inte går så ofta. Och på tal om buss så gjorde jag av med hela min månads-buss-budget i fredags (har egentligen ingen sådan men om jag hade haft en så). Vill ni höra?
- Jag promenerade till skolan för att lyssna på information om utlandsstudier. Sedan gick jag och mina vänner på EPP(efter plugget pub,-vet att det låter liiite töntigt), och efter det så fick vi för oss att vi spontant skulle gå ut på fredagskvällen. "Det blir alltid roligast när det är spontant och oplanerat". Så jag fick skynda mig hem då klockan redan hade slagit fem, och därför åkte jag buss. Sedan åkte jag buss igen, till förfesten (det tar minst en halvtimme att gå till både universitetet och till ställena där mina kompisar bor). Sedan åkte jag buss till E-puben där vi skulle gå ut. Sedan åkte jag buss till efterfesten vi fick för oss att ha. Och sedan åkte jag buss hem. Usch ja. Men nu har jag i alla fall lättat på mitt dåliga samvete vad gäller det frekventa bussåkandet i fredags.
Hoppas att ni har bättre väder än jag idag. Inflikas ska att bilden inte gör snöstormen rättvis. Det snöar mycket mer än det ser ut att göra på mitt fina foto. Så här är jag fast, på Haga, utan vinterskor eller bil.
